En kall novemberdag i Sofia år 2022 var det dags. Pandemin var över och tävlingsmagic var tillbaka med det första Regional Championship:et skulle dra igång. Jag och flera andra glada svenskar var på plats för att spela Pioneer och tävla om äran att bli de första att kvala in till den första pappers-PT:n på flera år. Jag hade sleevat upp Izzet Phoenix och kände mig väl förberedd inför turneringen. Nu skulle det kastas cantrips och flygas in för lethal.
Tyvärr tog det ganska tvärt stopp för min del. Jag blev pairad mot ingen mindre än Gabriel Nassif själv i runda ett och åkte ut på ett resultat på 2-4. Jag fick dock glädjas åt att mina Uppsala-kumpaner tog sig till dag 2 och till och med en PT-plats åt Jakob "rulleboren" Bergelin!
Det var en väldigt trevlig resa trots trist resultat, med gott häng och god mat. Jag kände att "det här kan man ju göra igen" och var taggad på att grinda fler RCQ:er framöver och visst gick min önskan i uppfyllelse, mycket grindande skulle det bli. Närmare bestämt 3 års grindande.
Jag har inte hållt räkningen på hur många RCQ:er jag har spelat eller hur många jag top8:at under dessa tre år. I slutändan var det nog lika bra, jag hade mycket väl kunnat gå helt in i väggen om jag faktiskt vetat, men det rör sig säkerligen om mer än 30 RCQ:er och top8:or i runt 80% av dem. Format spelade ingen roll, Pioneer, Limited, Modern, Standard. Jag är inget annat än konsekvent. Så konsekvent att jag under en tid hade smeknamnet "Kvartingen" då jag i stort sett alltid tog en kvartsfinalförlust.
Jag gladdes alltid åt att mina vänner och bekanta tog hem turneringar, men jag kunde ett tag inte skaka av mig känslan av att jag "förtjänade" en vinst snart. Jag hade ju gått så långt i så många turneringar, någon gång måste man ju "få" vinna.
Så funkar ju såklart inte Magic. Eller livet i allmänhet. Det finns inget som gör att man är "förtjänt" av en vinst eller att man på något sätt skulle vara "mer värd" en vinst än någon annan. I slutändan är det den som spelat bäst Magic den givna dagen som vinner kvalplatsen. En brutal prisstruktur, men i slutändan ett som får en att komma tillbaka gång efter gång. Alla suktar vi efter kvalet.
Inför sommarens Modern-säsong kände jag mig ändå ganska självsäker. Jag hade hittat tillbaka till mina älskade noshörningar och och hade gått väldigt bra på Prisfyndets modernkvällar. Jag var bekväm med leken, listan och Modern-formatet som helhet. "Quietly confident" som di säjer i Amerikat. Det skulle visa sig rättfärdigat.
Jag tog direkt en finalplats i Prisfyndets RCQ, men föll platt mot BW-blink efter att ha blivit :ad säkert tio gånger i samma match. Lyckligtvis var det en annan Uppsalabo som jag förlorade mot, så helt bittert var det inte. Men vi var ändå nära nu, jag kände det i mig. Är det dags snart?
Några veckor senare var det dags på Röda Goblinen och återigen kämpade jag mig hela vägen till finalen. Men ännu en gång blev det förlust då både änglar och demoner blev reanimerade, blinkade och övermäktiga. Mina noshörningar hade inget att säga till om när flyger in för lethal.
Det var frustrerande. Två finaler men jag kunde inte ta hem någon av dem. Har jag en förbannelse över mig på riktigt? Hur många getter behöver jag offra för att få en liten, liten vinst? Till vilken gud ska de offras? Var ska altaret ställas? Många Magicspelare frågar sig säkert samma frågor ibland.
Likväl tog jag mig iväg för ännu ett försök, även denna gång på Röda Goblinen. Kan jag verkligen ta mig hela vägen den här gången?
Det var stekhett den dagen. Butiken erbjöd ingen svalka när inte bara Magic-spelare men också Lorcana- och Star Wars Unlimited-spelare skulle ta plats för turneringar. Det var upplagt för en riktig uthållighetsprövning. Tur att man spelar fyra i brädan.
Jag flög fram genom swissen och slutade 4-0-1 efter fyra raka in i en ID i runda fem och tog hem topp-seed. Alltid trevligt att få vara på play i slutspelet.
En delad pizza i en luftkonditionerad pizzeria senare var det dags att kämpa sig igenom top8:an för tredje gången på tre turneringar. Jag förlorade game ett mot "IKEA " aka combo, men visade sig övermäktig i sideboard-gamesen. I semifinalen var det dags för samma matchup igen, men denna gång gick det undan och jag tog snabbt både game ett och två. Final igen. Kom igen nu. Nu måste det vara min tur.
I finalen sitter Simon Åberg på andra sidan med sin Jeskai Wizards-kontrollek. Vi möttes i swissen och då lyckades jag ta hem det, men det var inte lätt. Nu sitter vi här, flera timmar och litervis med svett senare. Kan jag klå honom igen och ta hem min efterlängtade invite?
Jodå. Visst kunde jag det. Med hjälp av :s exalted-effekt fick jag igenom den sista lilla skadan för att sätta honom på lethal och till slut blev det en vinst. Ett handskak, ett glädjevrål, en nävdunk så hård att förlovningsringen gav mig blåmärken senare hade jag äntligen kvalat till ett till Regional Championship. Med "min" lek dessutom. Mina älskade noshörningar. WotC må ha bannat men nog fan kan vi ändå ta hem vinster.
Jag skriver i gruppchattar, discords och överallt jag kan. JAG VANN! JAG VANN! JAG VANN! Det är ett lyckorus jag inte känt på länge. På 3 år närmare bestämt.
Helt slutkörd och hjärndöd behöver jag nu vänta in nästa buss tillbaka till Uppsala, men den är nästan 2 timmar bort. Lyckligtvis är butiksbossen Johannes vänlig nog att ackompanjera mig till en trevlig restaurang i närheten för att fylla på med lite pasta pomodoro och snicksnacka om dagen. En riktigt fin avslutning på en riktigt fin dag.
Såhär någon månad senare, närmare bestämt igår den 12/10, har vi rullat över till nästa "säsong" i schemat och det är standard på schemat. Inte det mest populära formatet för närvarande, hemsökt och dominerat av med sin soppskål han lånat av Agatha. Likförbannat kan vi ju ändå lira tycker jag.
Jag har redan beställt leken jag vill spela, med . Det är ju en noshörning, så man har inget annat val. Men den ligger fortfarande i posten och jag vill spela Magic. Det får bli att låna lek helt enkelt.
Jag nappar på ett tidigare erbjudande om att låna Monogrön (fast egentligen Temur) Landfall.
Leken vill i sin enkelhet spela gubbar, spela land och genom länderna göra gubbarna jättestora och jättestarka. Big birds go bonk helt enkelt. Något jag själv tycker är lite charmigt med leken är också de 7 -effekterna man kör, plus 4 . Det blir lite pauper-känsla över det hela vilket är välkommet i en evigt powercreepad värld.
Vi är 9 tappra krigare som dyker upp för att slåss om en kvalplats till Turin. Vi ska då spela fem rundor med topp-fyra-cut. Det är som upplagt för totalt pairing-kaos. Nog blev det det, men först ska vi spela.
Jag vinner första rundan mot den stora boven i formatet, Vivi-Cauldron. Dock dyker knappt något av de korten upp i vår batalj, utan istället är det Bill och Tifa som tillsammans bonkar ihjäl min moståndare.
Sen blir det svårare. Nästa match är mot svartvit "removal-tribal". Det är både spot-removal och sweepers på andra sidan och i stort sett inget som jag gör spelar roll. Det hjälper inte riktigt heller att jag drog alldeles för många länder, något som händer när ens aggrolek spelar hela 26 länder.
Aja, det är bara 1-1, det kan fortfarande gå.
Tyvärr blir det förlust även i nästa runda mot rödvita möss, men det var ganska självförvållat efter en enlands-keep i game 3. Inte det smartaste i leken som vill spela land varje tur.
Runda fyra får jag en bye. Såsom det blir i en 9-personerturnering. Gratis vinst i alla fall, och en stund att andas och vila hjärnan. Jag sätter mig i ett hörn med mitt 3DS och inväntar runda 5 med en Zingo och en kexchoklad.
Runda fem pairas och det är kaos då alla i toppen redan mött varandra. Jag blir uppairad mot en 3-1:a och jag har en chans om jag tar hem det här!
Min motståndare spelar Vivi utan Vivi, lite + combo helt enkelt. Något jag föredrar då mina gubbar väldigt lätt kan bli mycket större än deras och röd removal inte biter på dem efter ett par counters lagts ut. Jag tar hem matchen 2-0 och inväntar final standings.
En liten stund senare bekräftas min fjärdeplats på tiebreakers och trots min knackiga resa genom turneringen har jag säkrat en semifinalplats.
Väl där möts jag av monoröd aggro med en blå splash för lite balla anti-Vivi-kort som . Vi tar varsitt aggressivt game men i game 3 fastnar min motståndare på 2 länder i några turer och jag får gott om tid att bygga upp ett stort bräde med gigantiska gubbar som inte går att döda.
I finalen möter jag samma motståndare som i runda fem, Vivi utan Vivi och det känns som att han redan inför matchen gett upp lite grann. Men man ska aldrig ta ut något i förskott, det om något har jag fått lära mig under de senaste tre åren.
Medan vi håller på och blandar lekarna inför finalmatchen känner jag att nerverna börjar bubbla upp. Kommer jag ta hem ännu en vinst? Två på raken dessutom? Det känns lite overkligt. Men sånt har vi inte tid med nu. Jag blundar och tar ett djupt andetag. På nåt vis släpper all nervositet direkt och jag känner att jag låser in ett klart fokus. Jag tror på leken, men framförallt tror jag på mig själv.
Game 1 går enligt planerna och en 128/128 tar hem det med "jättelethal" för att citera min motståndare.
Game 2 har han en ganska removal-tung hand men jag har tillräckligt med gas för att kunna bygga upp ett stort bräde med och . Motståndaren kämpar på och studsar mina hot med ett par gånger, men det är bara tillfälliga lösningar på långvariga problem. Han räcker fram handen och på något sätt har jag nu vunnit två RCQ:er! I rad!
Den här gången blir det inte samma glädjevrål, men jag känner en stark känsla av... lugn? Nöjdhet? Det är svårt att sätta ord på. Mitt slit turnering in och turnering ut har äntligen gett resultat. Flera resultat till och med! Äntligen får jag dyka djupare in i tävlingsmagic igen på det sätt jag längtat efter så länge. Och en fin pokal på det!
1098 dagar. Men till slut får jag åka på Regional Championship igen. Det är något förjävla kul.
Turnering
Via svenskamagic.com
Av: 
6253,-
Manakurve
Fargefordeling
Inför sommarens Modern-säsong kände jag mig ändå ganska självsäker. Jag hade hittat tillbaka till mina älskade noshörningar och Crashing Footfalls och hade gått väldigt bra på Prisfyndets modernkvällar. Jag var bekväm med leken, listan och Modern-formatet som helhet. "Quietly confident" som di säjer i Amerikat. Det skulle visa sig rättfärdigat.
