Men så insåg jag att det här med pappersvridning inte nödvändigtvis är ett svart hål när det kommer till fickpengar. Jag har ändå förbaskat mycket körtid inom området, och om jag bara lyckas hitta någon tomte som vill lyssna på mitt nischade skravlande så vill kanske sagda tomte bidra ekonomiskt till mitt framtida papp-missbruk.

Så för en stund sedan möttes jag av ett meddelande här på SvenskaMagic. Veckans undersökning: Vilka artiklar var mest läsvärda? "Alla artikel-skribenter får krediter som tack". Krediter? Var det inte Stephen King som sa "If you wrote something for which someone sent you krediter, if you logged in to SvM and those krediter were available in your account, and if you then paid the SvM Senior årsavgift with those krediter, I consider you talented."

Om inte verbatimt, så var det i alla fall sjukt nära. Och jag vill ju att Stephen King skall tycka att jag har talang...

Hej, jag heter Magnus och har skrivit över en miljon ord om Magic. I våras lurade jag Sam från YouTube-kanalen Rhystic Studies att betala min elräkning mot att jag pratade strunt om Chaos Orb i en timme. Jag har spelat i 29 år nu, men orkar inte läsa kort som har fler än fyra rader text så jag är rätt kall på moderna set. Men - men! - jag vann Rivals of Ixalan prellen i Oslo för några år sedan, och det måste ju räknas till något. Så jag tror att jag kan skriva en artikel om modern Magic på en modern sida som denna. Allt behöver inte handla om format som heter något i stil med "Oldschool", "Premodern" eller "Oldframe". Men vad är det egentligen dagens svenska Magic-spelare bryr sig om?



Jaha. Verkar vara mycket Pyknite på framsidan nuförtiden. Och den grabben bor ju trots allt i mitt kvarter. Så på med säkerhetsbälterna era färskingar, nu blir det tusen ord om Pyknite.



Om vi vill förstå Pyknite måste vi först förstå Ornithopter. Magic är ett spel om resurshantering. I begynnelsen var en grundläggande princip att allt du ville göra för att avancera din position kostade dig två begränsade resurser: kort och mana. Sen fanns det ju såklart bilder som som kunde ändra mana till kort eller kort till mana också, typ Jayemdae Tome och Dark Ritual, men det var inte så att du kunde påverka spelplanen utan att spendera både kort och mana.




När spelet började utvecklas mer och mer med nya expansioner var det en filur (Richard Garfield eller Joel Mick) som klurade ut att man kunde designa en besvärjelse - en varelse till och med - som bara kostade kort och var helt gratis när det kom till mana. Och plötsligt fick vi Ornithopter.



Ornithopter var ju ett evigt myskort, och träffade mitt i prick både på köksborden och i rollspelslokalerna. Så Wizards fortsatte, och redan i nästa set, Legends, kunde vi se tre till varelser som bara kostade kort men ingen mana.




I följande set tog de designen till nästa nivå, och gick från varelser till artefakter. Vilka effekter kan vi bjuda på för noll mana här?



Men det var ett något begränsat utrymme att designa i, och bortsett från Ornithopther träffade inte många av de tidiga gratis-korten särskilt brett. Senare på hösten kom Fallen Empires med Delif's Cone, och sentimenten runt 0-mana kort gick från ont till värre. Delif's Cone var ett så uppenbart dåligt och överproducerat kort att konceptet att "kräkas över Delif's Cone" blev ett uttryck.



Det var dags att vända på kakan. Inspirerade av Ornithopther designades i 1995 bilder som enbart kostade mana, men inte kort. Dessa bilderna skulle intialt representera enkla besvärjelser, grejer som en trollkarl kunde göra utan att anstränga sig mentalt. Konceptet var väl etablerat i Dungeons & Dragons. För att citera D&D 5th Edition Compendium: "A cantrip is a spell that can be cast at will, without using a spell slot and without being prepared in advance. Repeated practice has fixed the spell in the caster's mind and infused the caster with the magic needed to produce the effect over and over. A cantrip's spell level is 0."



I svenska rollspelet Drakar & Demoner kallades besvärjelser av denna typen för "minimagi", men som de anglofierade språkförrädarna vi är säger de flesta av oss idag "cantrip" istället för "minimagi" även i Skandinavien.

Pyknite var den första minimagi-varelsen. Och för att vara brutalt ärlig var jag väldigt lite imponerad första gången jag såg honom sommaren 1995. Det skall dock sägas att jag också var oimponerad av Strip Mine och Mox Emerald första gången jag såg dem, men jag däremot tyckte att Island Fish Jasconious verkade kalasbra. Så ta 12 år gamla Mgs power rankings med en nypa salt.

Men idag då, vad är tankarna om Pyknite av en 40-årig man med claims-to-fame på nivån att jag kom tvåa på 7-manna Vintagen på Mindstage i Söndags? Hur bra är egentligen Pyknite? Eller snarare, hur bra var den i sin kontext? Jag vet att Generous Stray är bättre än Pyknite i Vintage idag, men jag vet också Generous Stray fanns inte när Pyknite kom.



Pyknite är så pass relevant att när man idag snackar om Magics första block, ALICE (Ice Age + Alliances), är det Pyknite som illustrerar den första episoden om formatet på Podcasten All Tings Considered. Kortet var vilt spelbart.



"Vad i helvete?" tänker säkert någon ung snapphane nu. "Är ALICE ett sånt där tomteformat som bara Flax spelar och bästa kortet är typ Brainwash eller?". Nejförfan säger jag, ALICE är typ det enda formatet du kan spela 4 Necropotence, 4 Brainstorm och 4 Force of Will i samma lek. Och Plogar och Dark Ritual och Counterspell och Thawing Glaciers och grejer. Det finns riktiga kort i formatet, och trots det är Pyknite ett fullt resonabelt kort att blanda upp i sina 60.



För att få en andra blick på hur relevant Pyknite är i dess orginal-kortpool skickade jag ett mail till Bryan "Mano" Manolakos. Mano är en gammal räv från back in the days, och är aktiv i Ice Age Block (ALICE) idag. Vissa personer (typ han själv och de andra trattarna i Team Sped) hävdar också att han var med på att skapa formatet Cube-draft i February 1997 inför Pro Tour Los Angeles. Han techade något Jund-aktigt när jag pingade honom nu, och detta var hans kommentar:

"Imagine a curve of T1 Elf, T2 Pyknite, T3 Ritual of the Machine. Not sure how anyone beats that. And while that is clearly near the Pyknite ceiling, he does a lot of other work. Most importantly blocking Deadly Insect and various other dorks. He also doesn't mind dying to pump your Goyf, gets pumped himself by Kaysa, and can even chip in here and there. All this for 3 mana, which is basically 1 mana in ALICE. What's not to love?"

Att stå i vägen för Deadly Insect circa 1997 var jäkla relevant. Eller så kan vi ju prova att vinna med Foul Familiar genom en Pyknite och se hur bra det går.

Men detta är ändå bara hälften. Alla som spelat Ice Age-format med en obannad Thawing Glaciers vet hur centrala tre-mana kort är. Thawing Glaciers är det viktigaste kortet i formatet, och för att få gott tempo är kurvan på tre den mest relevanta i många listor. Stone Rain är superbra, Storm Shaman är vild. Pyknite är mys.

En stabil kurva i ALICE kan se ut såhär:

Tur 1: Lägg Thawing Glaciers

Tur 2: Lägg land, aktivera Thawing Glaciers

Tur 3: Lägg land, spela tre-mana kort

Tur 4: Lägg om Thawing Glaciers, spela tre-mana kort

Tur 5: Lägg land, aktivera Thawing Glaciers, spela tre-mana kort

Tur 6: Spelledarens val, men typ lägg Thawing Glaciers och använd 5-6 mana



Alliances utvecklade konceptet med magier som kostade kort istället för mana, och presenterade en grupp kraftfulla 0-mana besvärjelser som kostade två kort istället för ett.



Med tiden visade sig gratismagi ha enorma designområden, men om vi skall gå in på det kommer detta bli en alldeles för lång artikel. Så låt oss istället återvända till Pyknite, och varelser som kostar mana men inte kort.

Det är ett känt faktum att varelser blivit tjockare och tjockare de sista 25 åren, medan besvärjelser har blivit mindre kraftfulla. En varelse för 2G som inte kostar ett kort idag ser ut såhär:



Det där är ju uppenbarligen några hack bättre än Pyknite, men jag vet inte om grabben ser så mycket spel ändå. För den evolutionen som fick Pyknite att bli ett kraftkort var inte att göra honom tjockare, eller att låto honom generara mana. Grejen som gjorde Pyknite till en succe i moderna format var något som sydeuropeerna var inne på redan 1995, när de (fel-)tryckte Pyknite i Portugisiska Ice Age.



Och om vi kombinerar att minska manakostnaden från tre till två med att göra om grabben till en alv så har vi en verklig vinnare.



Multani's Acolyte är ett formatdefinierande kort-att-slå i Premodern. Elvish Visionary i händerna på Martin Lindström vann Legacy-SM på BSK härom året. Ser ut som att det Portugisiska feltrycket hade någonting för sig.

Vi kan prata länge här. Men jag tror att detta är nog för att mygla till mig mina 50 krediter till nästa års medlemsavgift. Och kontentan är detta: Pyknite är ett väldigt väldesignat Magic-kort. Idén med magier som inte kostar kort var briljant. Och utvecklingen av Pyknites styrkenivå - från Pyknite via Generous Stray till Llanowar Visionary; från Pyknite via Multani's Acolyte till Elvish Visionary - är imponerande att följa. Men för mig, mest av allt, är Pyknite en pusselbit. Många kort idag presenterar ett färdigt pussel; en kontemporär varlse som inte kostar dig kort blir lätt Omnath, Locus of Creation. Omnath är ett färdigt pussel, ett kort som ger dig allt du behöver utan att kräva någon kreativitet tillbaka. Pyknite - eller Elvish Visionary för den delen - presenterar en kugge i en inkomplett maskin. De är kort som begär synergi, eller meta, eller i det minsta tanke. Schack hade inte blivit ett bättre spel om vi gjorde om alla bönder till drottningar, och Pyknite hade inte gjort Magic bättre om den var Omnath. Och för det lyfter jag på hatten.