Vad är egentligen The Magic Invitational?

Under åren 1997 - 2007 dvs. elva gånger så hölls Magics "All Star Game" i ett turneringsformat som starkt liknar dagens Players Championship (som numera ju utgör individuella VM). Endast de sexton best of the best i världen var inbjudna till att tävla om äran i Invitational. Inför första gången turneringen skulle hållas så lät Wizards alla deltagare på VM 1996 rösta på sina 16 främsta favoriter. Ur det materialet togs det fram en lista med 32 spelarfavoriter. En specialjury bantade sedan ner t32 till mer hanterbara 16 spelare och så var uttagningen klar. Gissningsvis gjordes detta för att ha en rimlig chans att få lite diversitet bland deltagarna och inte bara ha 16 amerikaner i turneringen som skapats även den i renodlat marknadsföringssyfte.

Sverige som var en dominerande kraft på Touren tidigt deltog därmed med hela tre spelare i Hong Kong 1997. Leon Lindbäck och Tomas "Power-T" Andersson deltog men utan större succé. En annan svensk skulle istället sin vana trogen stjäla alla rubriker! Olle Råde vann den första upplagan och cementerade sig i och med detta verkligen sig som bäst i världen i allmänhetens ögon. Den stora skillnaden mellan Invitational och Players Championship måste ju sägas är seriositetsgraden i formaten. I den första turneringen upplagan av turneringen så var formaten sex till antalet, sealed deck, standard, solomondraft, backdraft (drafta så dålig lek som möjligt och din motståndare spelar med den), typ 1.5-highlander (typ 1.5 är ett format som delvis liknar Legacy) samt Typ 1 (a.k.a. Classic, a.k.a. Vintage) a la New York style. Vintage a la NY-style innebär att man bygger en vintagelek men måste ha minst 4 kort i leken från följande expansioner: Unlimited Edition, Arabian Nights, Antiquities, Legends, The Dark, Fallen Empires, Ice Age, Alliances, Mirage och Visions. Uppmärksamma människor noterar att detta liknar formatet från den allra första Pro Touren, samt att listan här utgör 100% av de expansioner som hade släppts i Mtg vid tidpunkten för denna turnering i februari 1997. Även finalen hölls i Vintage och Olle dominerade helt och hållet med sitt Snake Basket-tech mot Michael Longs lek! Själv gissar jag att det inte är många high-profile vintageturneringar som vunnits med hjälp av Snake Basket. Budgeten för detta "All star game" var nära 0 och priset blev därför enbart äran i form av att få designa ett eget Magickort. Men båda Olles förslag direkta förslag "kontringen som när den resolvat lade sig överst på libban" och "Enchant worlden som inte gjorde något förutom att paja andra Enchant Worlds när den kom in i spel" blev refuserade av Wizards och saken rann ut i sanden. Det hela föll sedan helt i glömska inte förrens i Judgment 2002 printades "Incarnation - Olle Råde": Sylvan Safekeeper. Själv tycker jag det är värt att notera att endast 6 av 11 vinnare av The Magic Invitational är med i Hall of Fame.

Thorén vann Invitational 2002. Samma år som turneringen döptes om från det ursprungliga Duelist Invitational till The Magic Invitational. Som förslag till kort att förevigas med för submittade han en grönblå merfolk wizard "Forestfolk" som var förlagan till Solemn Simulacrum a.k.a. Sad Robot. Budgeten var vid detta tillfälle fortfarande rätt snålt tilltagen och Invitational spelades under flera år i rad via Magic Online på plats i Wizards kontorshögkvarter i Seattle. Thorén har själv beskrivit upplevelsen år 2002 som att vara på en starkt schemalagd klassresa där alla ska gå på toaletten samtidigt, äta lunch samtidigt och vila på hotellrummet samtidigt enligt noga inplanerat schema. Allt för att det ska bli så billigt som möjligt. Den grönblåa Forestfolken skulle aldrig platsat någonstans berättade Thorén som uttryckte tydlig lättnad över att den senare gjordes om till artifact och därigenom fick se väsentligen mer spel i diverse format. Egentligen var det dock inte ens Thorén utan en annan supersvensk som designade kortet, nämligen Johan Sadeghpour. Thorén hade ingen submission klar och submittade därmed i brist på annat Johans förslag.




Svenskarna har utöver dessa två vinster inte gjort mycket väsen från sig i Invitational förutom att Jorstedt kom 2:a 2004 och nära på satte stopp för att Dark "Bob" Confidant trycktes. Samma år kom Thorén 5:a, då inbjuden som regerande mästare. Men tänk om Jorstedt bara hade vunnit istället för Maher, vad annorlunda vissa format hade sett ut utan Dark Confidant! Jorstedts kort var en 2/2a som när den kom in i spel fick man byta fyra kort i sin maindeck med fyra kort i sitt sideboard. Ett kreativt men balanserat kort om du frågar mig. Konstigast av allt kring invitational ur svensk synvinkel är nog ändå kan jag tycka att Anton Jonsson aldrig ens lirat i turneringen. Detta trots hans dominans i diverse Pro Tours och Grand Prixs 2002-2005. Är det inte konstigt så säg?








Master Series istället för Pro Players Club

Master Series (på flera ställen förkortat till Masters) hette en mycket starkt prizesupportad turnering som kördes åren 2000 - 2003. Undra om inte den rentav är turneringsserie som haft bäst payout per matchinsats genom tiderna i hela spelet? Förstapris för att vinna fem matcher i rad, visserligen mot hårdast möjliga motstånd, var hela 25 000 dollar! Exempel på pris-stegen kan ses här. Man fick alltså 2000 dollar i ersättning för att förlora i runda 1 och åka ut direkt. Rätt bra prize support i mina ögon iaf. Turneringen kördes på siten för Pro Touren men någon dag före main eventet. Det hela började egentligen under namnet the Team Challenge vid PT New York 2000 och höll på till och med avslutningen på säsongen 2002-2003 på PT Yokohama. Pengarna som gavs ut i priser i dessa turneringarna under en säsong lades sedan istället på en hög och gick åt i skapandet av the Pro players club som innebar årliga utbetalningar efter säsongen beroende på din club level. I mitt tycke ett klokt sätt att minska variansen och belöna spelare för goda kontinuerliga resultat istället för fem slumpvinster i rad. Masters var alltså en direktuslagningsturnering med de för tillfället topprankade pro tour-spelarna (ungefär motsvarande top25-rankingen idag) samt två öppna platser som ringers från touren kunde kvala till på siten dagen innan den riktiga PTn började. Kravet för att få vara med och kvala på siten till Masters var dock att man hade över 1900 i DCI-rating (den gamla ELO-baserade alltså). Den enda svensk att kvala in till Master Series i en sådan LCQ-turnering, som för att öka förvirringen hette Gateway, är Johan Sadeghpour. Sadeg tackade direkt för chansen i och med sin LCQ-kvalificering och gick t8 i New Orleans Masters 2001 men blev utslagen av Noah Boeken. Bästa Masters-spelare i Sverige är givetvis Jens Thorén, som är ende svensk att vinna en Masters-titel, han är också enda svensk att gå t8 i mer än Mastersturnering. Jens vann i Houston 2002 med sin bombfyllda draftlek featuring limitedbomber som Starstorm, Butcher Orgg, Tephraderm and Menacing Ogre. I finalen hade Gary Wise inte ens skuggan av en chans. Övriga personer Thorén besegrade på väg till vinsten i Houston var Marco Blume, Brian Kibler, Alex Shvartzman och Eric Froelich inga duvungar direkt. Jens kom i t8 också i Nice Masters 2002. Även Anton Jonsson har en t8 från Masters och även det var i Houston 2002, samma som Thorén vann. I övrigt inga framgångar i Masters för svenskar. Kan du inte få nog av Onslaught-draft så finns hela leklistan för Thorens-vinnande draftlek här.


Team Pro Tours




Team Pro Tour - Washington 1999
I en ansats att diversifiera Pro Tour-upplevelsen så hölls i september 1999 den första renodlade Lag-Pro Touren. Jag räknar då inte med Lag-VM 1996-1999 som ju formellt sett var Pro Tours. Inte ens den första lag-GPn hade hållits när lagformatet debuterade på touren. Året efter hölls dock sex lag-GPs och lagformatet blev en del av Magic på riktigt. Spelformatet i Washington var dag 1 sex rundor Team Sealed med Urza-blocket. Nya sealedpooler öppnades inför runda 1, 3 och 5. Dag två var det givetvis Team Rochesterdraft. Formatet som av flera proffs hyllats som det mest skillintensiva magicformatet genom tiderna. Team TLC (Carl Thille, Lennart Borg och Tomas "Power-T" Andersson) var enda svenska lag på plats och hade kvalat via en PTQ i Oslo. De gjorde inte särskilt mycket väsen av sig och hamnade till slut på en 17:e plats av 81 deltagande lag, på ett record av 3-1-2 dag 1 och 3-2 dag två. Övrig kuriosa är att redan på denna PT tyckte någon det var kul att kalla sig för "Team Rocket" nämligen Maxwell Alecia, Patrick Johnson och Justin Polin, vilka de nu är? Michael Bonde och andra högljudda danskar var alltså långtifrån först med den referensen. Det går också att konstatera att Budde alltid varit hyffsad på Teamdraft även utan Marco Blume. Team CCC föregångaren till Phoenix Foundation kom 10a på denna Pro Tour med uppställningen: Budde, Baberowski och Andre Konstanczer.






Team Pro Tour - New York 2000
Team Pro Tour nummer två i gick av stapeln i New York i september 2000. Ur svensk synvinkel handlade detta i huvudsak om Logikens mästare från Umeå. Givetvis med Jens Thorén och Johan Sadeghpour i laguppställningen. Sedan följer något av en överraskning, tredje man i laget? Nej inte Anton, inte heller någon av följande PT-spelare från Umeå: Niklas Kärrman, Mats Högdahl a.k.a. skrikmats, Erik Leander eller Jonas Gardelin. Den tredje lagmedlemmen var ingen mindre än Erik Olofsson! Erik är vad man kan kalla en siiick old timer från Umeå med bland annat en t8 från 126manna-Standardturneringen på GothCon XX (1996) på meritlistan och inte så mycket mer. AntonJ var inget riktigt pro-ämne ännu och spelade egentligen nog mest Everquest. I den svenska team-PTQn som feedade NY 2000 teamade Anton för övrigt med Peter Bjuhr och Andreas Johansson så var det sagt.

Nåväl. Highlights från New York ur svensk synvinkel var det, nåja det bör väl åtminstone nämnas att Erik Olofsson somnade under Rochesterdraftandet, (p.g.a. jet lag). Men att det ändå löste sig eftersom Sadeg och Thorén kunde peka och styra honom dugligt. Erik gick 2-9 i swissen men Logikens mästare gick dag två ändå. I sista matchen stod inte bara äran på spel utan även faktumet huruvida svenskarna skulle casha PTn eller ej. Motståndet var The Fix d.v.s. Justin Gary, David Williams och Bob "Dark Confidant" Maher. Bob Maher var vid detta tillfället regerande Player of the year och hade kommit tvåa på individuella VM i Bryssel bara sex veckor tidigare. Det bör även nämnas att svenskarnas motsvarande meritlista var i princip obefintlig. Det var ju 6 månader innan Sadeg kom 9:a på PT Los Angeles. Jens hade inte ens hunnit vinna StoMäs ännu, det gjorde han först 2001. Amerikanarna utstrålade inte så lite arrogans och tyckte alla borde veta vilka de var och att de var världstjärnor. Sadeg inledde då med att fråga Bob Maher om vem han var? Sedan körde Logikens mästare över The Fix med 2-1 och tog hem pengarna till Sverige, de amerikanska smilfinkarna blev därmed helt utan. De andra två svenska lagen TLC (Power-T, Thille och Lennart Borg) blev bara 85a och Team Mother (Österberg, Mukka och Morgan Karlsson) slutade på en inte så hedrande 99:e plats av 110 lag närvarande. Omdöpta Team CCC, numera Team Juggernaut, fortfarande med Budde, Baberowski och Andre Konstanczer kom bara 22a och cashade inte ens PTn. Visserligen fick Team Juggernaught en matchloss eftersom Baberowski försov sig till dag 2, vilket kan ha påverkat en hel del. Budde var inte nöjd och bytte därefter ut en lagmedlem. Dock inte Baberowski utan Konstanczer. Något som i efterhand skulle ses som ett rätt så lyckat move!






Team PT - New York 2001 a.k.a. PT 9/11
Ett år senare och en ny Team-Limited Pro Tour hölls i samma stad! Denna spelades 7-9 september 2001. Mycket riktigt avslutades turneringen endast två dagar innan den mycket tragiska händelsen med terrorister som styrde in flygplan i World Trade Centers två torn. Vilket utöver den uppenbara tragedin även hindrade en hel del magicspelare från att kunna resa hem i tid på grund av restriktioner kring flygtrafiken. Även sådana saker som att ringa från USA till Sverige blev starkt försvårat på grund av detta. Martin Cedercrantz bodde på hotell nära Empire State Building och hade tänkt turista i New York efter PTn. Det blev inte mycket med det. Empire State Building bedömdes av NYPD som nästa möjliga mål för en terrorattack. Detta innebar att området var avspärrat under långa perioder. Utan möjligthet till telefonkontakt så fick Martins flickvän lugna hans oroliga föräldrar genom att försäkra dem att det inte hans stil att gå på sightseeing kl 09.00 och om så var fallet skulle han inte spana in New Yorks ekonomidistrikt, hon hade som vanligt rätt. Tiden gick och New York var öde på ett väldigt obehagligt sätt. Ingenting fanns det att fördriva tiden med heller i väntan på flygtillstånd. Flertalet av restauranger, barer, klubbar eller spelhak höll stängt veckorna efter attentatet. Martin fick vänta i över tio dagar, mest durdlandes på hotellrummet innan han till slut kunde flyga hem från PTn.

I själva turneringen så blev bästa "svenska" lag Daniel Mukka Fanclub. Som utgjordes av Jens Thorén, Johan Sadeghpour och ingen mindre än från Finland inlånade Tomi Walamies. Tomi med som väl utan att överdriva får anses vara ett väldigt starkt tillskott jämfört med Erik Olofsson. Sannolikt så lirade Anton fortfarande Everquest och lämnade sällan sin boning. DM Fanclub kom 5:a och missade precis t4-slutspelet. Men Sadeg var glad ändå och blev så stolt över framgången att han firade genom att gå att köpa två enorma pizzor som han glatt åt av till dess att han råkade börja spy.

Lagnamnet DM Fanclub är för de insatta en klar pik till Daniel Mukka som kvalade till PTn tillsammans med Snag och Rosholm. Inför lagets teamdraftträning i Stockholm så dök inte Mukka upp. "tar ett standbyflyg.. kom inte med sorry boys kommer inte". Kort därefter spelade Rosholm och Mukka GP London. Rosholm cashade från sina 2 byes och Mukka gick inte ens dag 2 med hjälp av sina 3 byes. Totaltiltad så slutade Mukka helt med Magic precis innan lag-PTn och satte såklart Snag och Rosholm i skiten och gjorde så de kunde delta i PTn. Men att förklara detta för Wizards hade nog inte gått så bra. De hade nog åtminstone bett laget att byta namn åtminstone, därför sade Walamies såhär till coverage-teamet. Samtidigt som det hela tiden var bestämt att Tomi skulle joina Jens och Sadeg. Jens, Sadeg och Tomi hade t.o.m. tävlat om resebidraget i samma PTQ som Snag och Rosholms lag till slut vann. Det bör väl även tilläggas att på denna tid så var det en sport bland proffsen att ha namn som gick under radarn och inte alla skulle förstå. Allt detta pågick till PTn i Atlanta 2005 som vi kommer till lite senare.

Bästa helsvenska lag blev "Lil´London Thugs" bestående av Martin MrNinja Cedercrantz, Albert Alshamn och Micke nesid Magnusson som kom på en 55e plats. Här kan du läsa Ninjas eminenta rapport från PTQn som feedade New York. Den visar i sin stil att turneringsrapporter ofta skrevs i en lite annan anda förr i tiden, jämfört med idag. Team Cosmopolitan som bestod av den svenska framtida PT-lagfinalisten Lovre Crnobori och två norrmän (Sigurd Eskeland och Öyvind "Bestefar" Ödegaard) kom först på 77e plats av 142 lag. Det jag gillar allra bäst från denna PT är en närmast kusligt exakt spådom levererades i avslutningstexten för turneringen. Toby Wachters text handlar om Kai Buddes framgångar och framtida chanser på Pro Touren. Obs detta är ett äkta direktcitat från rapporteringen av en turnering som spelades för över 13 år sedan:

Kai now has four PT wins. A number above and beyond anyone else. It's a feat that no one else is likely to accomplish anytime soon, and at this rate, Kai may be at eight Pro Tour championships by the time someone else reaches four. Toby Wachter 2001-09-09

Idag 13 år senare har Kai 7 Pro Tour-vinster och ingen annan har fler än tre. Betänk då även att en av de två spelare som har tre PT-vinster, har två av sina vinster från att ha spelat i samma lag som Budde på Team-Pro Tours! Som en allra sista notis från PT 9/11 eftersom verkligheten alltid överträffar fantasin så deltog faktiskt två lag i turneringen med följande namn: "Viscious Bombings" och "Twin Towers + a midget". Lagren av mystik, tragedi och konspiration som omringar PT NY 2001 överstiger därmed de hos alla andra PTs i mina ögon. Men vem som är dvärgen i laget med Tom van der Logt, Craig Wescoe och Alexander Witt lämnar jag som en övning till läsaren.





Team Pro Tour - Boston 2002
Wizards bytte sedan stad och höll två Team-Pro Tours i rad i Boston.
Den första av dem föga förvånande i september 2002, precis ett år efter den förra Lag-PTn. Premiären i Boston var ingen direkt framgångssaga för Sverige. Bästa lag Goldmember (Råde, Österberg och Morgan Karlsson) kom bara 23:a av 121 lag. Detta var första gången Sverige misslyckades med att ha ett lag som cashade i en lag-PT. Säsongens enda Team-Pro Tour vanns återigen av Phoenix Foundation a.k.a. Kai Buddes lag. De vann alltså sin andra Pro Tour i rad. Däremellan vann de dessutom den enda Team Master Series-turneringen som spelades under tiden emellan de båda lag Pro Toursen. Utan tvekan är Phoenix Foundation Magics bästa tremannalag genom tiderna!

Övriga svenska lag på plats i Boston placerade sig som följer:

The Rock and his Dragoncon: Thoren, Sadeg och Walamies 62:a
Team Björksele: Kettil, Rosholm och Jonsson 63:a
och Swedish Meatballs: Power-T, Kärrman och Thille kom 79:a.





Team Pro Tour - Boston 2003
Detta var första gången Sverige hade ett lag i t4 (i lagtävlingar motsvarar t4 det som är t8 i individuella turneringar). The Orignal Slackers förlorade till slut finalen mot Brockafellas. Jag räknar Original Slackers (Crnobori, Österberg och Jake Smith [England]) som ett svenskt lag. Dock anges laget som norskt i det officiella coveraget eftersom både Österberg och Crnobori bodde i Norge vid denna tidpunkt. Men det krävs mer än en norsk adress för att sluta vara svensk om du frågar mig. Förövrigt så var det meningen att en viss man vid namn Lars Olof Råde skulle varit med i laget istället för Jake Smith, men Olle orkade inte masa sig hela vägen till Oslo från Göteborg för att spela en simpel lag-PTQ. Hur det skulle sett ut med Olle istället för Jake får vi sorgligt nog aldrig veta. Det blandade nordiska all-star laget med det udda namnet: vGG (Jorstedt, Hovi, Herzog) kom på en fin 11e plats. För att fortsätta traditionen med intressanta lagnamn så kom Team A.G.A.R. (Mongo-Staffan, Sniddie och Oscar Sessi Almgren) på 78e plats och Team Quisling (John Drunkpunch Haglund, Fredrik Fizk Carlsson och Carl Jarnegren) 82a. Dock så var äntligen den heliga treenigheten från Umeå nu samlad för första gången släppte lös sina krafter på Touren. Two Turntables and a Mic (Sadeg, Thorén och AntonJ!) men de kom överraskande nog först på 115e plats. Oklart är också här vem som var Mic och vilka som representerade the turntables. Nåja, största chocken i turneringen var nog ändå inte Umeås nesa, utan att Buddes Phoenix Foundation bara kom 4:a. Totalt var det 133 lag på plats.






Team Pro Tour - Seattle 2004
Spelare i nordiska lag brukar inte sällan blanda spelare hejvilt från olika nordiska länder, vilket vi ofta sett exempel på tidigare. I Seattle var inte ett enda renodlat svensklag på plats. Svensk-engelska Original Slackers följde upp sin finalplats från 2003 med en respektabel 12e-placering. Nordiska blandlaget Team Burkas med Nicolai Herzog, AntonJ och Tuomo Nieminen kom bara 61:a. Nicolai citerades av coverageteamet i r6 sägandes följande innan bubbelmatchen mot engelsmannen Sam Gomersall "I never lose to the English". En av tidernas stora skrällar var att Kai Buddes lag Phoenix Foundation började 0-2 och till slut endast kom 53a. För första gången i lagets historia så missade de alltså t4-slutspelet genom att då även missa dag två. Laget sågs sedan aldrig igen på Touren. Totalt var det 107 lag på plats. Hall of Famern och idag Wizardsanställde Mike Turian försökte nå djupare förståelse i formatet genom att intervjua spelare i lagen som gick dag två. Men Turian lade snabbt ner projektet eftersom allt han fick var svar som: -Budde sade det. Jag såg Baberowski göra så förra året. Blume sade det innan draften. Turian släppte det projektet därför rätt snabbt.

En annan som hade en väldigt överraskande upplevelse utöver Turian var Raphael Levy som teamade med Jorstedt och annars tystlåtne Tommi Hovi. Dag två och inför runda 8 så ligger Levys lag Something Cool 8:a i sammanlagda standings, 2 swisspoäng från t4-slutspelet. Då möter Something Cool blivande vinnarna Von Dutch med Wiegersma, Cornelissen och Remie i laguppställningen. När Jorstedt och Hovi redan förlorat sina matcher och så fortsätter Levy såklart att spela vidare för chans till bättre tiebreakers. Brädet ser väldigt fördelaktigt ut för Levy i avgörande duellen när följande händer: Hovi lagom tiltad över att ha spelat bort sin match i avgörande lutar sig fram till Levy och säger med sin patenterade, monotona och släpiga röst: I hope you lose! Jag är ingen psykolog men det kan inte varit toppen för lagkänslan. Team Something Cool blev till slut 23:a.






Team Pro Tour - Atlanta 2005
Spelades i limitedformatet som snabbt efter releasen kallades för akronymen CoK efter officella namnet Champions of Kamigawa-blocket. Slipsbolagsnissarna på Wizards och Hasbro satte givetvis champagnen i vrångstrupen direkt när deras kassako kom att förknippas med en kroppsdel som cirka 50% av mänskligheten bär på. Hastigt och lustigt gick Wizards ut med att det var viktigt att inte kalla det för CoK-blocket utan istället CHK-blocket. Det är noterbart här att det svenska laget med minst PT-rutin gjorde bäst ifrån sig i denna turnering. Med det geniala namnet Rosholmärfartillallabarns så kom Felix Bloch, Rickard Stenlund och Mats Törnros på en 19e plats, och blev enda svenska lag som cashade PTn. Trion hade inte ens tänkt använda det namnet utan registrerade sig som godhatessweden.com och hette så de två första rundorna. Men sedan korrekturläste Wizards de anmälda lagnamnen och tvingade trion att tänka om. Det går inte att hamna på 19:e plats på en lag-PT utan skills, men det tål att nämnas att sammanlagt på PTQn och PTn så öppnade MatsT tre jittar och i en av drafterna så wheelade stockholmarna både Eight-and-a-half-tails och Nagao, Bound by Honor, hur nu det kan ha gått till. Det lär ju inte försämrat lagets chanser åtminstone. Ännu bättre hade det nog gått för dem om inte Katsuhiro Mori hade fuskat i matchen i r8. När Rikard Stenlunds Kokusho, the Evening Star i avgörande duellen för hela lagmatchen kommer flygande för lethal med en Shizo, Death's Storehouse activation trigger pekandes på sig så gjorde Mori följande play. Spelar pisskortet Veil of Secrecy i Kokusho för att kontra triggern, chumpar därefter i rask takt, untappar och slår in för vinst. Några minuter senare när Stockholmarna läst på Veil of Secrecy, ett kort som verkligen inte många bedömde som spelbart i formatet var det för sent att protestera. Surt sa räven indeed!

En annan historia som är av det roligare slaget är den bakom det eminenta laget Soh-Soh and The Punisher. Coverageoraklet Ted Knutson meddelade Simon Zang Carlsson tre dagar innan PTn att bröderna Soh från Malaysia inte hade någon att teama på Touren med. Simon som egentligen inte hade tänkt åka addade Terry på ICQ och det är storyn bakom det i mitt tycke bästa lagnamnet i Magic genom tiderna. Simon Carlsson (Team Punisher-medlem) och bröderna Soh tävlade heroiskt tillsammans, men lagnamnet kunde dock inte bära upp den svenskmalaysiska alliansen högre än en 52:a plats. Det splittrade och sponsrade laget med så skiljda spelare som Bernardo Da Costa Cabral, Kai Budde och svensken Mattias Jorstedt slutade 45:a. Lagnamnet www.cardshark.com avslöjar rimligen vem som var deras huvudsponsor.

Med kreativa textvirtuosen Rosholm i laget så hade rimligen The Gee-Bees (Rosholm Sadeg Anton) mer än ett dussin namnförslag att välja på. Men varken namnet eller insatsen i Atlanta var något att skryta om. Gee-Bees slutade till slut 65:a. Rosholm har dock skrivit en lagom poetisk och personlig rapport från Atlanta som visar på att man inte alls behöver skriva rakt ut om det blev 2-0 eller 2-1 per match för att det en rapport ska vara läsvärd. Snarare tvärtom skulle jag vilja påstå. Obligatorisk länk till Rosholms oöverträffade Magicpoesi finns här. Samt här skriver Osyp lite om lagnamn på PTs förr i tiden.



Team Pro Tour - Charleston 2006
Kanske mest är känt som den största av alla PTs genom tiderna med hela 175 lag och totalt 525 spelare, samt att det är Paulo Vitor Damo da Rosas genombrottsturnering. Sverige var representerat av Bad Boys 3 (Linus Limpan Åstrandsson, Thomas Rosholm och William Njarl Blennow) samt Octopus Disco (Markus Freeza Petterson, Anders DrunkPunch Jansson och Mikaela ErikG Gröndahl). Som vanligt var bästa svenska lag inte uteslutande helsvenskt utan Team Why Would You Do Zis? med AntonJ, Sadeg som i brist på en pensionerad Jens Thorén slog ihop sig med den gamla kandensiska mästerdraftaren Richard Hoaen. Deras lag landade på en fin 11:e plats. Formatet var Team Unified Constructed d.v.s. lekarna mellan sig inte fick innehålla mer än 4 av ett givet kort, så ville man ha ett playset Vedalken Dismisser i en lek kunde man alltså inte ha någon Dismisser i någon av de andra lekarna. I praktiken resulterade det i att alla lag registrerade väldigt snarlika lekar: En aggrolek, en kontrollek och en kombolek. Nåväl här följer en av mina absoluta favorithistorier från en PT, som visar att även solen har sina fläckar.

Efter en förkrossande 0-2-start för Bad Boys 3 begav sig Rosholm ut för att handla cigaretter. Här skall det sägas att Charleston förmodligen är Pro Tourens minst glamorösa stopp någonsin. Turneringen hölls i ett convention center långt från själva staden, i alla riktningar omgivet av parkeringsplatser så långt ögat kunde nå. Thomas hade bedömt att 20 minuter han hade på sig skulle räcka för detta lilla inköp. Han hade nästan rätt och kom tillbaka till siten ett par minuter efter att rundan startat och satte sig ner mittemot min motståndare för rundan - Jon Finkel.
Efter en runda två Castigate i första partiet visat upp Finkels hand bestående av Vitu-Ghazi, the City-Tree, Orzhov Basilica, Azorius Signet, Savage Twister, Angel of Despair, Research // Development och nåt mer random 7-drop står det dock 1-1 innan någon av hans lagkamrater spelat färdigt en duell. Rosholm tog signeten, för er som undrar.

Nästa parti utspelade sig på ungefär samma sätt och Njarl förlorade sin match. Det betydde att allt skulle avgöras på matchen mellan Limpans RUG-kontroll (Temur för er ungdomar) och Dan O’Mahoney-Swartzs WUR(Jeskai)-midrange. Det stod 1-1 mellan de två, och slutet på rundan närmade sig. Länge hade det sett ut som att limpan skulle ta hem det men efter att ha dragit en lång rad land i midgame befann de sig nu i topdeck-krig. Finkel hade mer eller mindre tagit över Dans roll och sade varje runda till honom vad han skulle göra “tap this”, “cast that” osv.

Minuterna rann iväg. Limpan topdeckar en Niv-Mizzet och spelar ut den. Det ser helt plötsligt ganska bra ut för de skånska hjältarna. Dan spelar ut en Tibor and Lumia och passar turen. Limpan drar en Voidslime och passar tillbaka. Dan tappar snabbt upp och drar ett kort. Finkel säger åt honom “Cast it on the dragon for three”. “For three?” frågar Dan. “Just cast it” svarar Finkel.
Dan rycker på axlarna, tappar fyra mana och lägger Demonfire för tre i Niv-Mizzet. Finkel pekar på Tibor and Lumia och säger “and one from that”. Limpan vänder sig med ett leende mot Finkel, pekar på Niv-Mizzet och säger kort och gott “flying”. Finkel böjer sig nu in över Dans länder, tappar ett land till och säger “For four! For four! It was still in his hand!”. Limpan skakar bara på huvudet, och en domare kallas över. Domaren konstaterar det alla vid bordet redan förstod, att om Dan tappat mana och sagt “for three” så var det för sent att i efterhand tappa ett extra land och ändra X-kostnaden till fyra.

Det är kanske en subtil nyans av fusk för vissa att försöka sig på “takebacks”, men dessa hade varit ett stort problem på Pro Touren under ett par år. Många historier cirkulerade om japaner som kunde bli jättedåliga på engelska när det lönade dem, och därmed tvinga domare att rulla tillbaka board states. Finkel visste att det inte var tillåtet att göra sådana här takebacks, men försökte ändå. Det var inte så att han frågade skåningarna (som naturligtvis förstås hade sagt nej ändå), utan försökte helt enkelt insinuera att detta var tillåtet att göra istället för att (som en ärlig spelare) lägga kortet i graveyard och medge att man spelat bort sig. I slutändan blev det hela ändå av akademisk betydelse eftersom Team Antarctica slutade på 141:a plats och skåningarna slutade 145:a.



Team Pro Tour - San Diego 2007
Efter Charlston var det dags för ett helt nytt format för lagtävlingar på Pro Tours: Two Headed Giant limited med Time Spiral. 2-HG debuterade på Touren med hjälp av den hiskeligt random limited varianten av boosterdraft nämligen den i tvåmannalag . En draftpod var alltså 4 lag (8 spelare) där medlemmarna varje lag satt precis bredvid varandra och tillsammans pickade två kort ur varje booster per "pick" för att på detta sätt simulera en 8-manna draft. Hur man ens kan komma på något sådant övergår mitt förstånd. Kan det vara Rosewater som haft ett finger med i spelet för att göra spelet mer exciting and new? I San Diego blev det verkligen inga bra resultat för svenskarna och bästa svenska lag kom först på en 94:e plats nämligen Kenny Öberg och Per Nyström. Övriga svenskar Per Åkman och Oscar Sköld kom 111:a och Kettil och Sadeg slutade på småpinsamma 194:e plats av 195 lag. Frågan dock är väl om det ens är pinigt att komma dåligt till i ett så udda och konstigt format.
Vann till slut gjorde Chris Lachmann and Jacob Van Lunen som väl inte direkt har gjort mycket väsen av sig som proffs varken före eller efter denna turnering. Faktum är att detta var de båda vinnarnas debut-PT. Wizards fick efteråt mycket kritik för sitt val av format för PT San Diego, så även fast de flesta proffs tycker det är roligare med lagtävlingar än individuella turneringar så har det alltså inte hållits någon lag-PT sedan säsongen 2007.



Europeiska Mästerskapen a.k.a. EM

De Europeiska Mästerskapen i Magic spelades under åren 1998 till och med 2003. De spelades alltid på sommaren efter alla länder haft sina nationals, men före årets VM. Regeln var att t8-placerade från Nationals kvalade till EM, samt personer med hög rating mycket pro points såklart. Nationals brukade vid denna tid hållas när två av blockets tre set hade släppts. EM hölls vanligtvis när även det tredje setet släppts under sommaren och satte till viss del metat inför VM senare på hösten. År 2000 var bästa året ur svensk synvinkel då Sverige hade två spelare i t8, Rickard Österberg och Johan "Boas" Franzén. Bästa nation sammanlagt under tiden EM spelades var Norge, som totaldominerade turneringen och vann hela fyra av de sex mästerskapen. De andra två vanns av Nederländerna och Tyskland. Sammanlagt flest personer totalt i t8 hade dock Frakrike med 8 spelare, dock utan att vinna ett enda mästerskap. Sverige hade personer i t8 sammanlagt fyra gånger, då under åren 1999, 2000, 2001 och 2002.

1999 under exakt samma helg som Love Parade gick av stapeln i Berlin så var det även Magic-EM. Mattias Jorstedt blev då förste svensk i en EMt8. Han spelade en kombolek med Abduction Iridescent Drake och Altar of Dementia i constructeddelen. Själv beskriver Jorstedt leken såhär: -Den kunde göra så mycket. Det kändes så lätt att spela den turneringen, leken var på en helt annan nivå än vad de andra spelade. Samma lek har Kai Budde själv beskrivit som den bästa lek han någonsin spelat i en turnering och den leklista han är mest stolt över att ha komponerat. Kais uttalande om leken i EM: -Den bygger på en tvåkortskombo i ett format med manaacceleration som City of Traitors och Ancient Tomb samt med sökkort som Vampiric Tutor och Intuition. Det var helt enkelt extremt brutet. Wizards bannade och erratade korten i leken inom en vecka efter att turneringen avslutades.

Jorstedt även kallar samma t8 sin värsta bad beat ever. I kvarten mötte han Rafael Levy som spelade Suicide Black. I avgörande duellen har Jorstedt Mox Diamond och Light of Day på starthanden för en r3 Light of Day = GG, Levy kan inte vinna. Levy inleder med en dubbelmulligan, spelar Swamp Dark ritual gubbe gubbe. 1 kort kvar på handen. Jorstedt lägger land. Levy anfaller för fyra i skada runda 2, lägger inget, nu 2 kort på handen. Jorstedt lägger land igen. Levy drar kort, spelar City of traitors, Dark ritual, Hatred... 0 kort på handen. Som extra salt i såren så var alla andra i EM-t8an redan kvalade till VM det året. Det var announcat 4 platser till VM för EM-t8an, men utan passdown! Jorstedt blev 5:a, det är inte svårt att förstå varför Jorstedt ändå blev lite bitter av resultatet.

I EM i Paris 2000 så kom Österberg 4:a och Johan Franzén 7:a. En oförglömlig sak skedde efter runda tre i denna turnering. I första draften så hamnade fyra av svenskarna i samma podd, Thorén, Ninja, Kettil och Micke Magnusson. Det ville sig inte bättre än att Ninja och Magnusson drawade i r3 efter att båda inlett med 0-2. Hur gör man då för lätta lite på steamen och slippa megatilten? Micke och Martin slog sina kloka huvuden ihop och knöglade helt enkelt ihop Mickes draftlek till en "boll" och pregade ner den i Mickes Hello Kitty-lunchbox, som för dagen tjänade som leklåda. Micke lämnade sedan över den till den legendariske danske domaren Thomas Bisballe och påstod att Ninja gjort så med hans lek och undrade om det var tillåtet? Bisballe som blev mer än lovligt förvånad över tilltaget och lovade att ta reda på om så var falle. För att inte tappa ansiktet gick den sturske dansken därför varv på varv runt lokalen med en Hello Kitty-lunchlåda under armen för att leta efter andra domares åsikt i frågan. Ninja och Magnusson lär ha skrattat sig halvt fördärvade åt den åsynen, jag vet att jag själv hade gjort det. Bisballes ruling i ärendet har dock tyvärr inte överlevt till nutid. Men insikten hägrar ju ändå att toleransen för practical jokes nog var högre på high level events förr i tiden. Klicka här för en intervju med Johan Franzen om EM-t8an år 2000.

2001 året efter Thorén haft en gynnsam prize-split med Franzén och sedan förlorat mot densamme, så var det Jens Thorén själv som gick t8. Då som 5:a när EM hölls i Milano. Broken-Jens vann swissen med 4p marginal till tvåan, med ett record på 12-1-1, efter två dagars intensivt spel med draft och standard. Dock föll Jens direkt i kvarten med 3-2 mot en schweizare med en skitlek. Jens manaproblem hjälpte sannolikt Dave Montreuil att istället gå vidare.

Såklart har även Anton Jonsson, som kom 6:a i Amsterdam 2002, mäktat med att t8a i EM. Anton gjorde det med en av Tomi Walamies specialbyggd Trencheslek Mr Finland, vars leklista och namn förklaras här.

2003 gick ingen svensk till t8, bäste blågula lirare blev då Carl Thille som kom på 24:e plats. Om detta hade något att göra med att hela Team Punisher + hangarounds under helgen sov på golvet i Arturri Björcks studentkorridor eller ej förtäljer inte historien. Efter EM 2003 så tröttnade Wizards på EM och den togs bort. Tidigare hade liknande kontinentala mästerskap spelats även i Sydamerika och Asien men de togs bort redan efter de turneringar som hölls 2001.

Props: Johan Sadeghpour, Mikael Magnusson, Jens Thorén, Thomas Rosholm, Anton Jonsson, Felix Bloch, Simon Carlsson, Martin Cedercrantz, Olle Råde, Mattias Jorstedt och Rafael Levy som delat med sig av lite personliga upplevelser från förr.

Nu är det bara de individuella Pro Tour-turneringarna kvar att avhandla i denna artikelserien. Har du några speciella minnen, roliga anekdoter och storys som är värda att berätta angående individuella Pro Tours så kontakta mig gärna så ska jag göra mitt bästa för att förvalta och återberätta dem i rätt kontext.